Den passivt aggressiva

Så går hen till väga

Den passivt aggressiva är sur på dig och vill att du ska veta det, utan att någonsin behöva säga det. Så det pyser ut på omvägar: ett kort ”Wow.”, en komplimang med udd, ett ”Ingenting, det är bra” som uppenbart inte är bra. Varje kommentar kan förnekas, så om du reagerar på tonen ser det ut som att det är du som skapar problem. Det är därför det fungerar. Det slutar med att du gissar dig till klagomålet, ber om ursäkt för saker hen aldrig nämnde och bär hens ilska åt hen, medan hen själv förblir lugn och oskyldig.

Så låter det

• Wow. Okej.
• Ingenting. Det är bra.
• Jaha, du hann äntligen med det. Fint.

Det som fungerar

Det hen fruktar mest är en direkt, lugn fråga om vad som egentligen är fel. Beskriv vad du ser utan att anklaga, och fråga sedan. Håll rösten jämn och orden enkla. Hen kommer troligen att slingra sig första gången med ännu ett ”Det är bra.” Jaga inte sarkasmen och bråka inte om tonen. Fråga igen, lite mjukare, och lämna utrymme för svaret. Varje lugn upprepning gör omvägen svårare att fortsätta använda. När hen till slut säger vad som sårade, lyssna på allt innan du svarar.

Du sägerDu har sagt att det är bra flera gånger nu, men det låter inte så. Vad är det egentligen som stör dig? Jag vill hellre höra det.

Det som slår bakut

Att svara med samma sarkasm gör det till en tävling i vem som kan vara kallast. Att anklaga hen för att vara passivt aggressiv ger hen ett enkelt förnekande och gör dig till angriparen. Att låtsas att du inte märker något lär hen att omvägen är säker. Att be om ursäkt om och om igen för något hen aldrig nämnde belönar tystnaden och lämnar det verkliga problemet orört.